Ämnet 1772 års regeringsform är ett ämne som har fångat många människors uppmärksamhet den senaste tiden. Med en lång historia och ständig relevans i samhället är 1772 års regeringsform ett ämne som genererat debatt och reflektion inom olika sektorer. Från dess inverkan på det dagliga livet till dess inflytande på politik och kultur, har 1772 års regeringsform visat sig vara ett mångfacetterat ämne som förtjänar att utforskas på djupet. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i de olika aspekterna av 1772 års regeringsform, analysera dess ursprung, evolution och dess relevans i dagens värld.
1772 års regeringsform är den regeringsform som Gustav III efter sin statskupp lade fram och som blev enhälligt antagen av ständerna 21 augusti 1772 (under riksdagen 1771–1772).
Denna regeringsform gällde i Sverige tills den ersattes av 1809 års regeringsform, och i Finland tills den ersattes 1919 av det självständiga Finlands första grundlag, 1919 års regeringsform. Den stärkte kungamakten och fråntog ständerna deras ledande ställning inom det svenska samhällslivet. Den var i mycket en produkt av kungen själv och hans önskan att ha en stark kungamakt.
Det hade under frihetstiden uppstått ett stort missnöje med den splittring som partistriderna innebar och detta lade i förlängningen grunden till en förändring. Denna skedde med en Gustav III:s statskupp år 1772 där armén ställde sig på kungens sida. Den nya regeringsformen antogs av ständerna två dagar efter statskuppen.
Denna regeringsform avslutade frihetstiden, och ökade väsentligen kungens makt på bekostnad av riksrådet och riksdagen (ständerna). Kungens makt stärktes sedan ytterligare genom Förenings- och säkerhetsakten som beslutades på Riksdagen 1789.
Regeringsformen byggde på en maktdelning mellan kungen och ständerna. Där kungen var den verkställande makten och ständerna den lagstiftande makten. Kungen ansågs dock fortsatt vara innehavare av den högsta dömande makten i riket, varför domstolarna ännu inte hade avdelats från maktutövning, något som skedde först med införandet av Förenings- och säkerhetsakten 1789 då Högsta domstolen bildades, och som ytterligare förtydligades i 1809 års regeringsform.
Ständerna ägde ensamma beskattningsrätt, och utan deras samtycke fick kungen inte påbörja anfallskrig. Ingen föreskrift fanns dock om tidpunkten för ständernas sammankallande, utan det var nu helt upp till kungen att besluta om när detta skulle ske. Mellan riksdagarna fanns heller inte längre någon stark motvikt mot kungamakten. Riksrådet tillsattes nämligen numera av kungen ensam och ansvarade endast inför honom. Dess rättighet inskränktes till att råda men inte regera. Dessutom var kungen endast i vissa frågor tvungen att inhämta rådsherrarnas mening, såsom angående rättsskipningen, angående fredsslut, stillestånd och förbund samt vid tillsättande av högre ämbetsmän. Vid avgörandet av justitieärenden hade kungen endast två röster och utslagsröst. I fråga om fred, stillestånd eller förbund samt kungens utlandsresor var kungen skyldig att rätta sig efter rådets mening endast ifall denna var enhällig. I övriga fall beslutade kungen fritt.
§§ 1-10
|
§§ 11-24
|
|