I artikeln som vi ska ta upp härnäst kommer vi att fördjupa oss i Latiniserade namn, ett ämne som utan tvekan har fått stor aktualitet på senare tid. Latiniserade namn har länge varit föremål för studier, debatt och reflektion, och i denna artikel kommer vi att utforska olika perspektiv och förhållningssätt kring detta viktiga ämne. Från dess inverkan på det nuvarande samhället till dess historiska relevans, genom dess implikationer inom olika områden, kommer vi att fördjupa oss i en djup och detaljerad analys av Latiniserade namn, med syftet att erbjuda läsarna en komplett och berikande vision av detta ämne.
Latinsering av namn avser den översättning av namn, speciellt på personer, till latin som var allmänt förekommande bland de högre och bildade klasserna från medeltiden till 1700-talet. Anledningen till detta var att det internationella språket under denna period var latin, och, då det man skrev ofta avfattades på latin, så angav man sitt namn "på samma språk" - samtidigt som det även var en statusmarkering. Under 1700-talet tog franskan över som dominerande språk och latiniseringen av namn avklingade därmed.
Latinisering skall inte blandas samman med romanisering, att skriva ett namn eller ord som skrivs med ett annat alfabet translittererat till det latinska alfabetet.
Bland latiniserade förnamnsformer märks exempelvis:
Inom botaniken latiniseras namn på släkten härledda från personnamn i den mening att de ges en feminin ändelse (exempel Adansonia från Michel Adanson, Didierea från Alfred Grandidier), medan artnamn härledda från personnamn, länder eller platser ges antingen en genitivändelse (exempel grandidieri, saharae) eller en adjektivändelse (exempel clusianus efter Carolus Clusius – som i sin tur är en latinsering av Charles L'Escluse, som levde 1526–1609 då latinisering av själva personnamnet var bruklig – suecicus, gotlandica).