I dagens artikel ska vi prata om Henrik Pontoppidan, ett ämne som har fått stor relevans de senaste åren. Henrik Pontoppidan är ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos både experter och fans, på grund av dess inverkan på olika aspekter av samhället. Sedan dess uppkomst har Henrik Pontoppidan väckt debatter och diskussioner kring dess betydelse och relevans i dagens värld. I den här artikeln kommer vi att utforska olika perspektiv och tillvägagångssätt på Henrik Pontoppidan, med syftet att ge en heltäckande och berikande vision om detta ämne som intresserar så många människor.
Henrik Pontoppidan | |
Henrik Pontoppidan porträtterad av Johan Rohde. | |
Född | 24 juli 1857 Fredericia, Danmark |
---|---|
Död | 21 augusti 1943 (86 år) Charlottenlund, Danmark |
Yrke | Författare |
Nationalitet | Dansk |
Språk | Danska |
Verksam | 1881–1943 |
Genrer | Prosa |
Litterära rörelser | Realism |
Hemort | Fredericia och Randers |
Släktingar | Knud Pontoppidan |
Henrik Pontoppidan, född 24 juli 1857 i Fredericia, död 21 augusti 1943 i Charlottenlund, var en dansk författare. Han var även bror till läkaren och professorn Knud Pontoppidan. Han mottog nobelpriset i litteratur 1917.
Pontoppidan var prästson från Fredericia, och tog 1874 så kallad adgangsexamen till Polyteknisk Læreanstalt (Tekniska Högskolan), men fullföljde inte sina ingenjörsstudier. Han var en tid lärare vid brodern Morten Pontoppidans folkhögskola och ägnade sig efter 1881 åt vittert författarskap. Han vistades dels i Köpenhamn, dels på landsbygden och i flera småstäder samt även en del i utlandet.
Han började sin bana som ivrig anhängare av realismen och väckte stor förargelse genom sina naturalistiska osminkade och pessimistiska skildringar, i vilka det tidigt framträdde en stark antipati mot ”den lyriska förruttningsprocessen”, som syntes honom känneteckna samtiden.
Mot slutet av sitt liv skrev han en självbiografi med titeln Undervejs til mig selv, som i bearbetad form kom ut 1943. Pontoppidan är en av den danska litteraturens främsta människoskildrare med en klar och saklig stilkonst. År 1917 fick han tillsammans med landsmannen Karl Gjellerup nobelpriset i litteratur. Dock fick han priset först efter att den tänkte pristagaren, Jakob Knudsen, avlidit. Så Pontoppidan var inte odelat begeistrad över utmärkelsen.
|
|