I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Arvaker och Allsvinn i detalj. Från dess ursprung till dess inverkan på det moderna samhället har detta ämne fångat intresset hos människor i alla åldrar och samhällsskikt. Under åren har Arvaker och Allsvinn utvecklats på olika sätt och påverkat kultur, teknik, vetenskap och mycket mer. Genom en uttömmande analys kommer vi att fördjupa oss i de mest relevanta aspekterna av Arvaker och Allsvinn, och analysera dess betydelse och implikationer i dagens värld. Med ett kritiskt och reflekterande perspektiv kommer vi att undersöka de många aspekterna av Arvaker och Allsvinn och dess relevans i det samtida sammanhanget, vilket ger läsaren ett informerat och upplysande perspektiv på detta spännande ämne.
Arvaker (fvn Árvakr, ”morgontidig”) och Allsvinn (Alsviðr eller Alsvinnr, ”mycket snabb” eller ”mycket stark”) är i nordisk mytologi de två hästar som drar solvagnen Alfrödul över himlen. Vagnen styrs av Sol och jagas ständigt av ulven Skoll.
I den poetiska Eddan omtalas Arvaker och Allsvinn i Grímnismál 37 och Sigrdrífumál 15. En prosaframställning, som helt bygger på Grímnismál, finns i elfte kapitlet av Gylfaginning i Snorre Sturlassons Edda. Därutöver är de båda hästarna också nämnda i tulorna, som även upplyser att Arvaker (Árvakr) kan vara namn på en oxe.
Huvudkällan är Grímnismál 37:
|
|
|
Det stora översättningsproblemet är strofens sista ord: ísarnkol. Björn Collinder förklarar i en kommentar att man kanske egentligen bör tänka sig ”sådan kyla som kommer av iskallt järn”. Andra översättare har föreslagit ”järnköld” (Sander och Gödecke) och ”kylande järn” (Afzelius och Ohlmarks). Erik Brates översättning ”järnbläster” visar att han i stället förlitar sig på Gylfaginning 11, där ”Ísarnkol” uppges vara namnet på två blåsbälgar:
|
|
Ordet Ísarnkol fick tack vare Anne Holtsmark ett eget uppslag i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 1962. Här framgår att förledet ísarn är ett sällan använt men oproblematiskt ord för ”järn”. Tvistefrågan gäller om efterledet -kol skall skrivas med ó eller o. Kól skulle kunna motsvara anglosaxiskt cól och engelskt cool – men ”kallt järn” ger ingen uppenbar mening. Finnur Jónsson skriver i stället -kol och uppfattar ordet som identiskt med nyisländskt kul, ”kylig luftström”. Det verkar vara detta ord som ligger bakom Snorres tolkning. Ett modernare ord för ísarnkol skulle, enligt Anne Holtsmark, vara járnblástr (-blástr, ”blåst; blåsning; smältning av järn”). Då järn skall smidas eller utvinnas ur myrmalm, skriver hon, är det bälgens funktion att hålla smältan glödande. Snorre förstod alltså ordet rätt, men missförstod syftet. Bälgarnas mytologiska funktion, förklarar Holtsmark, är att hålla solen varm – inte att svalka hästarna. Deras behov av kylning är redan tillgodosett av solskölden Svalinn (”den kylande”, ”svalkaren”), varom berättas i Grímnismál 38:
|
|
Svalin är den för oss synliga solskivan, som alltså står framför den ”verkliga” solen. Utan denna kosmiska rundsköld skulle hela världen, bjǫrg ok brim, förbrännas enligt Grímnismál.
Arvaker och Allsvinn är också nämnda i en inskjuten rundikt i Sigrdrífumál. Det rör sig om en lärodikt om runornas magiska kraft: Sigrúnar (”segerrunor”) hjälper vid strider, ǫlrúnar (”ölrunor”) skyddar mot svek, bjargrúnar (”bärgningsrunor”) ger förlossningshjälp, brimrúnar (”bränningsrunor”) skyddar mot skeppsbrott och drunkning, limrúnar (”grenrunor”) helar sårade lemmar, málrúnar (”målrunor”) skänker vältalighet inför tinget och hugrúnar (”hugrunor”), slutligen, ger klokhet och visdom. Efter detta följer tre tulor på fornyrðislag som räknar upp ställen där magiska runor är ristade. I allt omtalas 24 ristningsställen, och 24 är också antalet runor i den urgermanska runraden, vilket kanske inte är en tillfällighet. Den första av de tre stroferna lyder:
|
Någon myt som förklarar varför tre hästar bär runor – Arvaker (på örat), Allsvinn (på hovarna) och Sleipner (på tänderna) – har inte bevarats. Inte heller vet vi något om den släde som nämns i sista raden, men med dess fjǫtrar torde avses de trästöttor som fäster medarna till slädens undersida. ”Ett par av ristningsställena kan till placeringen motsvara Sigurd Agrells uthark med dess mithraistiska talmystik: så särskilt runan 4 R, reið, quadrigan eller vagnen”, skriver Åke Ohlmarks och syftar på att 4 enligt Agrell är Tors tal. Finnur Jónsson tolkar Hrungnis bana (Hrungners dråpare) som Tor, varför översättningen då borde ha blivit ”Tors vagn”, men det är oklart vilket namn som egentligen avses. I Völsungasagan står reið Raugnis vilket, enligt Björn Collinder, ”synes vara ett namn på Oden”.
I Völsungasagan är Allsvinn namnet på Heimes son och Brynhilds systerson. En runkunnig jätte som i handskrifterna antingen heter Allsvinn (Alsviðr) eller Asvid (Ásviðr), alternativt Åsvinn, omtalas i Hávamál 143, men är eljest fullständigt okänd.